Mars månad är "women's history month" som jag vill uppmärksamma. Detta av flera anledningar, både personliga skäl men också utifrån samhällsperspektiv, att uppmärksamma kvinnans avgörande roll i samhället.
Vi alla har starka kvinnofigurer i våra liv som vi skulle behöva uppmärksamma och berätta deras historia. Det kan vara en mor, en mormor, en vän, en lärare, en granne mm. Personligen har jag flera riktigt starka förebilder. Min mor och mina systrar är och har alltid varit min styrka men idag vill jag uppmärksamma en kvinna från en annan tid, plats och kultur än den vi är vana vid idag, här och nu. Det är en kvinna i min släkt, men av respekt för henne och hennes barn så nämner jag inga namn men berättar bara en del av hennes historia som berör mig varje gång jag tänker på det. Hon är dessutom bortgången sen jag var ett litet barn, men jag minns henne tydligt.
Själva händelsen skedde någon gång i slutet av 50-talet. I mångt och mycket var kvinnans position i samhället i underläge, vi kan säga generellt i hela världen och även i detta land hon levde i. För att ta några exempel så var större delen av kvinnorna på den tiden, hemmafruar som tog hand om barn, familj och hem. De var ekonomiskt beroende av sina män och skilsmässa var inte speciellt vanligt förekommande pga ovan nämnda strukturer. Men kvinnan jag ska berätta om visade sig vara en i mängden. Hon var gift och mycket kär i sin man. De fick ett barn tillsammans och hon, till skillnad från andra kvinnor i sin omgivning, bidrog till hushållet genom att arbeta. Hon var en riktig affärskvinna. Åkte själv till grannländer, köpte kläder och sålde dem i hemlandet till högre pris. Bara det faktum att hon reste själv, tillhörde på den tiden till de mesta ovanligheterna.
Efter några år in i äktenskapet får hon höra rykten om att folk har sett hennes man med en annan kvinna. Hon hör vad de säger men svarar att hon tror på det endast om hon ser det med egna ögon. Rätt som det är, efter ett tag så får hon det bekräftat. Hon ser sin man med denna kvinna hon hört talas om. Hon bestämmer sig att där och då och omedelbart, utan diskussion, lämna honom. Hon tom tar honom till rättegång för att bestämma vårdnadsfrågan (vilket var otroligt ovanligt) och hon bestämmer sig för att avsäga sig vårdnaden för sitt barn, bara för att aldrig mer ha något med denna man att göra. Jag blir fortfarande förbryllad över hennes beslutsamhet. Jag har själv barn och en sak jag vet för säkert är att jag aldrig skulle kunna överlämna mina barn. Vilken styrka det måste ha krävts av henne att ge upp sitt barn, men hon visste att om hon behöll barnet så skulle han vilja träffa barnet, de skulle säkert bråka varje gång och barnet skulle växa upp i en destruktiv "familj". Det fanns inte på kartan att hitta ett sätt att samarbeta, inte ens kring barnet, det visste hon.
Efter ett antal år gifte hon om sig och skaffade ett andra barn. Hon hade inget umgänge med sitt första barn. Han bodde med sin far och hans nya fru. I vuxen ålder sökte pojken upp sin biologiska mamma och fick en riktig fin relation till henne innan hon gick bort.
För många idag kan denna historia låta löjlig och det skulle vara lätt att ifrågasätta hennes beslut, framför allt att hon valde att lämna sitt barn, vilket är ganska typiskt och lätt att anklaga kvinnor när de går utanför normer och värderingar. Jag kan bara tänka mig vad hennes omgivning tyckte om henne och hennes beslut att lämna barnet, i en tid då barn var kvinnans domän. Men styrkan i det hela ligger i just det. Att hon var stark nog att lämna två personer hon älskade, den ena pga att han inte älskade henne tillbaka och den andre för att rädda hans barndom.
Budskapet och lärdomarna med denna historia är många. Att ingen ska behöva stanna i en oschyst relation där ingen kärlek eller respekt råder är den främsta budskapet. Alla relationer har problem Ibland och det går att lösa det mesta, men bara under förutsättning att det finns kärlek och respekt. För i slutändan, har man kärlek och respekt så är det sällan man är oschyst i relationen.
Det är aldrig okej att stanna kvar i en destruktiv relation, inte ens för barnens skull, vilket är en typisk anledning många kvinnor väljer att stanna kvar för. Speciellt om du blir nedvärderad, utnyttjad eller än värre bli misshandlad. Våld i ingen form: psykisk, fysisk, ekonomiskt eller materiell är acceptabel. Är du i en relation där våld förekommer, prata med någon du litar på, berätta och vänta inte på att få frågan först. Forskning visar att kvinnor som lever i våld väntar att någon ställer just den frågan: Har du erfarenhet av våld i din relation? Det har även visat att omgivningen oftast vet men agerar inte pga olika anledningar. Ett tips till er som vet och ser att det förekommer våld i nära relation, våga fråga, våga "lägga dig i".
En annan viktig lärdom av denna historia är vikten av att ha respekt för sig själv och vet ditt värde! I en relation räcker det inte med enbart kärlek. Och vad är kärlek om du inte älskar dig själv först!?
Hoppas hennes historia inspirerar er lika mycket som mig. Det har visat mig vikten av att inte acceptera en offerställning!
